Jag har aldrig gillat mustascher. Få människor kan bära upp dem utan att se ut som antingen Magnum P.I. eller en inklippt grekisk bonde. Nu slumpade det sig så att jag var orakad när jag och min flickvän träffades, en i övrigt underbar kväll sommaren 2003. Sen dess har jag mötts av skrik, hårda ord, dömande blickar och den där "du har precis stampat ihjäl min kattunge, och nu vill du ha en puss"-blicken som bara en flickvän kan få till. Varför allt spott och spe då? Det handlar om små saker. Jag kan ha köpt nytt rakskum eller nya rakhyvlar. Jag kanske kliar mig lite för mycket i skägget, vilket tolkas som pikar. Och när jag faktiskt rakar mig, gör jag det till de ljuva tonerna av "Rakar du av dig mustaschen, så sover jag hos mamma". Nu kliar mustasch-helvetet igen.
I övrigt undrar jag när jag ska skaffa gymkort, börja tvätta håret och äta livsmedel som inte är ost- eller gräddbaserade. Det blev inte idag i alla fall. Fetaostsallad och weinersemla. Ikväll tror jag att jag ska åka hem till Goesta och lura i honom romflaskan jag glömde där. Det är han värd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Har svårt att tänka mig Stalin utan sin gigantisk mustach , annars har du rätt i att få män kan bära upp dom
Jag är ju dessvärre varken ryss eller särskilt mäktig. Kompromissen blev i alla fall att jag fick raka av mig skägget, och klippa ner mustaschen lite. Man får vara nöjd med det lilla.
Jag tror du kan nå stor framgång i mustasch. Behåll den!
/Goesta
Skicka en kommentar