8 miles and running

Nike+ är en sån där grej som spelar på alla mina strängar samtidigt. Det är lite väl, det går att få customizat och det är egentligen lite för dyrt. Det är de parametrartna jag går efter så fort jag ska köpa något annat än strumpor. Jag är för sorglig. Jag har hur som helst väntat på att ett par skor som ser lite mindre "yrkesjoggare" ut än den första modellen skulle dyka upp, och nu finns de i alla fall på NikeID.

Jag skulle alltså vilja flagga för att ni kan komma att hitta mig i joggingspåret innan sommaren är slut.

Som en rejäl klick grädde på prinsesstårtan har Nike nu dessutom börjat släppa workout-podcasts med artister. OK Go och Aesop Rock känns ungefär lika spännande som att springa till ett Arne Weise-reportage om termiter, men tänk er det här:
Greg Graffin, Bad Religion: Till melodiös skatepunk förklarar Greg på korrekt läkarspråk vad som händer i din kropp. Pulsökning, förbränningstakt, påverkan på immunförsvaret. Allt finns med. Möjligen har Bad Religion redan gjort en låt om det här, som i så fall finns på Against The Grain.
Sheek Louch, D-Block: På typiskt nåhalvvägsmanér skiner Sheek på ett halvsunkigt dussinbeat med en låt på temat jag ser att du springer, du vet varför du springer, det är bra att du springer, fortsätt du att springa jag kommer ändå att hitta dig.
Rick Ross: Förmedlar som bara han kan känslan av att du är "runnin shit and crossing borders" när du springer över Västerbron. Har du hålfotsinlägg kan låtsas att det är två dimebags för extra feeling.Lil Mama: På nåt beat med mest trummor, sådär toungue-in-cheek old-school som är så populärt nu. En låt om inget särskilt, alternativt om hennes nya skosnören. Alla hipsters springer livet ur sig för att deffa fram tjocktarmen lite till inför Lil Mamas Sverigebesök. Det blir dålig stämning när alla inser att Lil Mama är svart, 16 och gillar thugs med bandana som kan dansa utan att det är på skämt.

Dessutom utmanar jag härmed Kinky Afro, Goesta och Gustav Gelin. Gör ni varsin halvtimmesmix åt mig så har ni mitt ord på att jag joggar en runda med eran mix i öronen. Det är otroligt mycket roligare att se live än att försöka föreställa sig, det kan jag lova.

Skämmig journalistik

Man blir så väldigt trött ibland. Jag hade tänkt skriva något om det, men ämnet är redan ganska välbevakat. Läs Dick Emanuelsson och Ali Esbati om västmedias allra smutsigaste underkläder, Venezuela-bevakningen.

Räkneövning

På National Priorities Project finns en hel del intressanta diagram. Eller intressanta. Innehållet visar på en stat i förfall och förvirring. Det är faktiskt lite äckligt. Men titta ändå:

USA:s totala statsbudget FY2007 enligt regeringens proposition:

















Budgetfördelning, National Defense:











Militära kostnader, global fördelning:

Kungar i Äpplet: Plats 9, Raekwon

Är du dum i huvudet? Hur kan den och den ligga före Raekwon? Hur kan bla bla bla.

Jag är inte ens säker på att Raekwon kommer få sällskap från någon annan klanmedlem här. Visserligen var både 36 Chambers och Wu-Tang Forever helt fantastiska skivor, men få grupper har gömt sina guldkorn i så mycket poänglös dynga som Wu-Tang Clan, och Raekwon är egentligen inget undantag. "Men han och Ghostface är ju värsta radarparet" "Han har ju i princip hittat på ett eget språk", säger ni. Studentikost säger jag.

Allt det åsido, så är han ändå en av de mest kompletta rapparna i världen och en av få från 94-generationen som fortfarande kan göra värdiga gästinhopp och som har mer stolthet än att signa med G-Unit (hej MOP, hej Mobb Deep, hej Ma$e!). Han gör sig faktiskt nästan bättre på andras låtar än på sina egna, eftersom han slipper rappa på RZA:s köttbullefingerbeats hela tiden. Hans allra största ögonblick är Skew It On The Bar-B från Outkasts Aquemini. Texten har ni nedan och såhär utan musik som distraherar ser ni kanske vissa svagheter i hans "egna språk":

Deliver this through your audio, ghetto mafioso
Grow hydro, then bag it up yo
Price that longevity, suggest make moves
slow take time grow eight, react nine blow
Hydro slide raw like fuck Renaldo
Fly ride though, shit lookin wild dope
then glide yo, flippin the page, I go
Watch five-oh, jump on my meat, ride slow
Watch those, undercovers, cop those, rock those
Glocks blows leave em baggy and collect spot grows
Keep a watch froze, lean on the yacht and wash clothes
Let the chop' blow, bag a half a block plot grows, what?

Million Vanillas

Eftersom jag aldrig kollar min hotmail och ännu mer sällan läser Rodeo-bloggar på eget initiativ, så är jag såklart hopplöst sen med att läsa CRFN:s inlägg om indiehegemonin. Veckans mest diskuterade säger de i nyhetsbrevet. Diskussionen verkar i huvudsak ha involverat olika Rodeo-medarbetare, men det var inte vad jag tänkte skriva om här.

Vad jag tycker är intressant med den musikaliska utvecklingen som beskrivs av CRFN och för all del kommentarerna i tråden, är att den är ett ABC över den fördomsfria generationens försvarsmekanismer.

80-talister har ju alltid lyssnat på hiphop. Eller så har de aldrig gjort det och gör det fortfarande inte. Det är ju inte för att indiekidsen har upptäckt hiphop som man kan dansa till det på så många klubbar i år. Det är för att de vågar gå till ställen där hiphop spelas. Och kommer de kommer barkassan och kommer barkassan kommer fler klubbar att öppnas. Allt det där kan ni.

Att indiekidsen vågar gå på hiphop-klubb beror i sin tur dels på att intresset för hiphop hos "förortskidsen" har svalnat ordentligt, men framför allt på att indiekidsen har skruvat till en alldeles egen färgglad hjärndöd sorts hiphop som man är glad och blåser såpbubblor eller har kuddkrig till. Paragon och Ison & Fille har ganska lite att hämta i den här "hypen" och om ironin är död så är Uffie definitivt en gengångare, om ni fattar?

Förra gången hiphopen fick dansa en Stockholmssommar så såg det helt annorlunda ut. Musiken var visserligen oändligt mycket mer förankrad bland unga med vad jag upplevde som flera tusen ambitiösa 16-åringar från alltifrån Farsta till Bredäng till Hjulsta. Men hiphopen då var inte särskilt dansant, den var samhällskritisk och mörk i mer än en bemärkelse. Framförallt den senare, det vill säga utövarnas och lyssnarnas hudfärg, skulle få stor betydelse för hur hiphopen började tyna bort redan den första vintern.

Svenskarna röstade nämligen med fötterna. Trädgården som från början var en alldeles fantastisk utomhusklubb med publik från hela Stockholm, lade ganska tvärt om musikalisk inriktning när arrangörerna insåg att deras polare inte vågade komma så länge hiphop stod på programmet. East tröttnade på "afrikanerna som bara beställde vatten" och gjorde ett märkligt och misslyckat försök att attrahera rockpubliken istället. Sturecompagniet som lyckades fylla sina tisdagar med hiphop- och dancehallpubliken en gång i månaden, såg ändå inte tillräckliga intäkter för att vilja fortsätta.

Hiphop-publiken fick ett välförtjänt rykte som snål och fattig, men om alla de som fortfarande lyssnar på Camp Lo och Sean Price på förfesten hade vågat gå till hiphopklubbar redan då, hade det kanske inte behövt vara så.

Nu är problemet löst hur som helst. Svarta till Linkbar med danstävlingar och dancehall, vita till Reisen och postironisk fuldans till Three Six Mafia. Det är kul med hiphop på klubbar igen, men blev det verkligen bra såhär?

Kungar i Äpplet: Plats 10, Stan Spit

Det pratas ofta om swagger och swagger-jacking nowadays. Ciara har swagger-jackat Michael Jackson, Beyonce låter Shakira klä ut sig till hennes enäggstvilling för att få slut på eller bekräfta att hon swagger-jackat, och så vidare. Men inga har blivit swagger-jackade som Harlem-klicken som kom av sig. Big L, Mase och Cam'ron med entourage satte ribban för all modern hiphop med fyndiga multi-syllables och den för Harlem karakteristiska överlägsenheten som bara Fabolous lyckats kopiera fullt ut.

Och ingen hade fan mer swagger än Stan Spit. Han var inte på något sätt oförglömlig, en del verser är rent mediokra, absolut. Men där och då när han tog ton var han helt omöjlig att värja sig mot. Stan Spit klarar sig såklart inte utan ett framgångsrik vän, den karisman har han inte. Tyvärr har han valt att alliera sig med crackhead-DMX och för idag en bitter och undanskymd tillvaro på MySpace. Låtarna där gör honom ingen rättvisa alls, så ladda istället ner Who You Slidin Wit? från Big L:s postuma album The Big Picture. Och sjung med:

I ain't on that hatin stuff
I was feelin shorty then the bitch told me she was datin Puff
I'm a average nigga, then she said she was in a 6
month relationship, with that nigga called Jigga
I'ma compete with that?  I'm a corner nigga sellin crack
Guess I gotta be a ballplayin nigga to bone Da Brat
One bitch, I ain't even wanna fuck
She runnin around, all open off Kurupt
The hoe I thought, was gon' be real easy
told me she got a man and he's some beatmakin nigga named Stevie
What's wrong with these hoes?  I'ma fly nigga
I don't wanna go flip mode on Rah Digga
or Miss Lopez, bitch know feds
She used to be in the Bronx, rockin Pro Keds
with some Dominican 'dro heads, ridin topless
on the back of mopeds, titties all out - what what?

En Påa

Idag har ett apatiskt lugn spolat mig alldeles ren. Hela dan har det spolat. Ändå har jag faktiskt lyckats få lite skit gjort. Det känns bra att se att det funkar att driva maskineriet på mjölksyra ibland.

Såhär fram mot slutet av dagen hade jag tänkt påbörja en ny liten bloggserie jag startade igår. Eller jag startade den i mitt huvud igår, idag startar den här på bloggen. Mest för att det är kul med listor och för att jag behöver något att hänga upp mitt skrivande på när jag inte orkar skriva om saker jag tycker är viktigt på riktigt. Ni fattar. Håll till godo i alla fall.

Mirabilia

När Amerika upptäcktes och rykten om Cibola och outsinliga silvergruvor nådde den spanska kronan, agerades det snabbt. Inom ett par år var Mexico och Peru där de flesta fyndigheterna fanns, koloniserade, och den otillgängliga och gudsförgätna hålan Potosi var en av världens mäktigaste städer. Samtidigt var inte bara hela den portugisiska halvan obefolkad, utan även för kolonisation alldeles fantastiska områden som Chiles kust och i princip hela Pampas.

Anledningen? Vad skulle en sådan koloni tjäna Spanien för syfte? Västeuropéer värderar sin omvärld utifrån ett bruksvärde. Spanien gjorde det igår, och vi gör det idag. Vi är rädda om regnskogen eftersom vi använder den för att andas. Vi är rädda om vattnet eftersom vi dricker det och vi är rädda om ozonskiktet eftersom vi snabbt förvandlas till chips utan det.

Men om vi inte har någon användning för det, så... Ja det är ganska tydligt att tonfisk och torsk har fler användningsområden för oss människor än kiwifåglar, om man säger så.

Den yttersta konsekvensen för vår arrogans gentemot vår livsmiljö är genteknik. Medierna larmar: "Genmanipulerad mat kan vara skadlig". Jaha ja då ska vi passa oss? Borde vi inte fundera över om det inte kan vara så att genmanipulerad mat, genmanipulerade djur och genmanipulerade barn, ja där har skam gått på torra land, där sket vi i det blå skåpet och någon måtta får det väl ändå vara? Kanske inte för att det är onyttigt, kanske till och med trots att det är nyttigt. Eftersom det är en så jävla osoft inställning till livet bara.

Lite mer Buenos Aires por favor

Vi har bostadsbrist i Sverige. Därför kommer de svenska fastighetspriserna att klara sig i alla fall på privatmarknaden. Det var de överens om i soffan imorse. SBAB:s chefsekonom, mäklaren och någon som måste ha presenterats medan jag fortfarande slumrade.

Inflyttningen fortsätter, hyresmarknaden är trång och stängd och det byggs inte tillräckligt med lägenheter. En tendens, två problem. Eller två lösningar? Ju mer entusiastiska de blev över den här bufferten, desto mer oroligt och konspiratoriskt började min hjärna tugga igång. Nu är jag ganska säker. Om allt ser ut att gå ihop så gör det oftast det också.

I Stockholm har borgerligheten under 10 år sysslat med att flytta förmögenhet från det allmänna till sina kärnväljare. Det är politiskt omöjligt för ett borgerligt stadsråd att ta initiativ till mer omfattande nybyggnationer om man kan misstänka prissänkningar på fastighetsmarknaden som följd. Det skulle vara ett svek mot alla de som gick och köpte sin lägenhet i tron att de gjort ett omoraliskt klipp på någon annans bekostnad. Det är ju för de möjligheterna man röstar borgerligt till att börja med!

Att minska även det befintliga hyresrättsbeståndet accentuerar en politik som bygger på att människor utan pengar trycks längre och längre ut i stadens periferi eller får hålla till godo med fuktiga källare, skriva sig hos mamma eller på en postbox och smyga hem på kvällarna så ingen granne lyckas lista ut att de bor där. Samtidigt som de som egentligen ska bo här, de som har råd, belönas med internationellt unikt gynnsamma villkor om de vill investera i en bostad i Stockholm.

Det kommer inte byggas. Inte som det behöver byggas. Inte nu, inte 2009, aldrig.

Ord och inga... och inget annat alls.

"Från Integrations- och jämställdhetsdepartementet kommer tre miljoner kr avsättas för satsningar eller projekt inom främst scenkonstområdet som verkar stimulerande och stödjande i arbetet med att uppnå en mer jämställd scenkonst."- Lena Adelsohn Liljeroth och Nyamko Sabuni på DN Debatt idag.

Gud va snällt. Det kanske kan bli en liten gatuteater?

Ibland har man såna dagar där man vaknar, går upp och äter frukost och åker hem från jobbet direkt efteråt. Idag har varit en sån dag. Jag kan verkligen inte ta på att jag ens skulle ha ätit lunch än, och klockan är redan halv sex.

Jag har hunnit snappa upp att Reinfeldt ska till USA i alla fall. Han lär inte ha problem att ta sig genom tullen. Däremot undrar jag lite hur Arnold och George ska se honom. Häller de kanske mjöl på honom?

TGI Friday

Locket i mitt öra släppte alldeles nyss. En halvtimme till och jag vet inte vad jag hade tagit mig till. Jag fick det igår vid 10-snåret när jag landade i Köpenhamn. Sen dess har jag haft det. Genom ett 8-timmarsmöte, genom flyget hem, genom Schlagersemin, genom sömn och morgonpromenad till jobbet, genom förmiddagen.

Kollade på nyhetspanelen imorse förresten. De diskuterade LKAB-strejken och den borgerliga tankesmidaren vad han nu hette var sjukt upprörd över att någon kunde se strejk som ett medel för att få upp löner. Lösningen om man vill ha högre lön var enligt honom så enkel som att jobba hårdare och bättre. Hittar jag en bild på honom nånstans så lägger jag upp den här. Håll utkik och sätt en snigel på honom om ni ser honom.

Arabförbundet har fått Israels regering att formellt ta en titt på den fredsplan som funnits framarbetad sedan 2002. Ta en titt på den, inte ta några beslut om den. Betyder det att den har legat på bordet i fem år utan att Israel ens har vänt på försättsbladet?

Ikväll spelar Black Lips på Debaser förresten. Gå dit. Och vill ni kolla på grymma dokumentärer om Houstons, New Orleans och Bergens musikscener tycker jag att ni ska gå hit:
http://www.vbs.tv

och välja Music World.

Hemskt mycket hej

Jag skulle vilja poängtera att jag inte accepterar eller sympatiserar med våldtäktsmän, men att jag kan se hur situationerna kan uppstå utan egentligt uppsåt från gärningsmännens sida, jag kan se hur mannen och kvinnan läser situationen totalt olika och hur kvinnan känner sig utnyttjad, kränkt eller till och med våldtagen utan att mannen har den minsta aning om att hon upplevde det så. Jag kan se att domstolen ibland måste gå på männens linje. Jag inbillar mig till och med att det nog är rätt ibland eftersom jag har svårt att se att just våldtäkt skulle vara det enda brott där 100 procent av de anmälda är skyldiga.

Så, om nån vill "omvärdera min blogg", sluta läsa eller har något att säga om saken, feel free.

I övrigt har det här varit en riktig jävla pissdag och jag måste upp halv sex imorgon.

Den tredje statsmakten, demokratins försvarare... mina damer och herrar...(trumvirvel) DAGENS NYHETER!

"Olika medlemsländer har olika modeller och förslag, men gemensamt för dem är önskan att undvika eller så långt som möjligt begränsa behovet av nya folkomröstningar."

Så skriver DN i en ganska hurtfrisk ledare som i stora drag handlar om hur skönt det är att Nicolas Sarkozy är Frankrikes "starke man" från den 16 maj. Man kan tycka att den inställningen hos de europeiska (som DN påpekar, i huvudsak blåtonade) regeringarna borde rendera rubriker i stil med "Demokrati i gungning", "Ödesfrågan som tystades ner" eller något annat kvällstidningsmässigt och klatschigt. Men icke. Vad Sveriges samlade mediehus har att vinna på att Sverige smular sönder sin alliansfrihet har jag inte helt full koll på, men de har väl någon vinkel.

Huvudvärk

Jag har alldeles ofattbart ont i kroppen. Benen, nacken, axlarna, magen. Överallt. En del av krämporna beror säkert på att jag spelade fotboll i fredags och igår. Jag är inte i bättre form än att 2 timmars motion under en 3-dagarsperiod sätter spår. Andra krämpor kan säkert härledas till det öppna fönstret inatt.

Det enda jag skyller på någon annan är huvudvärken. Den måste bero på Sarkozy. Det är bara indirekt hans fel. Mer direkt men ändå indirekt är det väl fransmännens fel. Allra mest är det nog den svenska nyhetsbevakningens fel. När Sarkozys meningsfrände Jörg Haider skördade stora framgångar i Österrike så tog det hus i helvete. Det pratades bojkotter, det var skandal och osmakligt och allt annat det faktiskt är när halvfascistiska slemhögar tillåts komma till makten genom att vädja till människors allra sämstaste sidor.

Så låter det inte längre. Problemet med blockuppdelningen (eller det virtuella tvåpartisystemet) är att det vädjar till just dom sidorna hos oss människor. Ju mer vi tänker på oss själva, desto större inflytande upplever vi att vi får över sakers skeende. Ju mer inflytande får vi faktiskt över sakers skeende.

För de flesta av oss är ju i mitten. De flesta av oss är inga klockrena vinnare, vare sig när fastighetsskatten sänks eller om socialbidragsnormen räknas upp. Vi varken står eller faller med slopandet av arvsskatter eller ett nybyggt bibliotek. Men när problemen formuleras utifrån våra plånböcker istället för utifrån vilket samhälle vi vill leva i så grumlas periferisynen. "Är det rätt att en del fuskar till sig bidrag när du jobbar och betalar skatt?" "Uhm... nej?" svarar yrvakna väljare och applåderar innan lösningen på problemet presenterats. Hade frågan istället lytt " Vi har ungefär 15-procent långtidssjukskrivna som kommer att kunna pressas upp i åtminstone en halvtidstjänst. Vi vill ha ert mandat för att sätta hård press på alla 100 procent av de långtidssjukskrivna för att kunna vaska fram de här 15 procenten. Är ni med?" så hade vi haft en annan regering idag. Det är jag övertygad om.

Problemet är inte ens att media är högervridet, jag tror inte att de är det. Problemet är att chefredaktören i allt större utsträckning fungerar som en andra VD och att journalister har odlat en gemensam tradition som bygger på att rapa pressreleaser istället för att granska, ifrågasätta och ta kontakt. Över hela fältet.

Vi står just nu och tittar på när en historisk kapitalförflyttning från arbetare till kapitalägare äger rum. Aldrig tidigare har inflation och ränta varit så låg samtidigt som vinsterna har varit så obscent höga. Ingen frågar hur, ingen frågar varför och ingen frågar om det rimliga i att straffa individer så hårt, när institutioner, företag och myndigheter så konsekvent går strafflösa från de övergrepp som har gjort Sverige och världen till vad den är idag.

Are You That Somebody Revisited

Jag kommer såväl ihåg första gången jag hörde och såg Aaliyah sådär på riktigt. När Age Aint Nuthing But A Number kom ut var jag alldeles för ung för att våga lyssna på R'n'B, så jag har inga nostalgiska minnen till Back & Forth. Men Are You That Somebody... Jag låg bakis på en kompis soffa i Norrköping och zappade när hon dök upp. Sval, självsäker med en koreografi som inte liknade något jag hade sett tidigare, ackompanjerat av ett alldeles hypnotiskt beat.

Aaliyah är ingen av vår generations stora sångerskor, det hade hon inte blivit ens om hon levt idag. Men hon hann bli det hon hade potential att bli ändå. En avlägsen fantasi för min generation unga män som var mer besläktad med småflickors fantasier om enhörningar än med våra vanliga runkobjekt. Hon fick den statusen genom att göra det lilla så stort, både med sättet hon sjöng och med de nonchalanta axelryckningar och handledsknyck som växte ihop till alldeles magiska koreografier.

Jag är alldeles för gammal för att upplevelsen ska bli riktigt den samma tror jag, men jag ser ändå väldigt mycket Aaliyah i Ciara. Jag kanske har fel eller jag kanske ser det sent. Men jag såg det faktiskt inte förut. Freek-A-Leek hade jag väldigt svårt för och 1,2 Step var förvisso brilliant på många sätt, men det kändes ändå som att Jazze Pha precis lika gärna hade kunnat ge Monica det där beatet.

Så känns det inte längre. När jag lyssnar igenom Ciaras nya skiva The Evolution är hon så jävla där hela tiden. Varje låt. Därmed inte sagt att jag gillar dem allihopa men hey jag har fortfarande sjukt svårt för 4 Page Letter också. Men det skiner liksom igenom ändå.

Och det mesta är sjukt bra på The Evolution, tro inget annat. Like A Boy är en majestätisk singel. Can't Leave Me Alone, samarbetet med 50 Cent, kommer vi få höra hela sommaren och I Proceed och Get In, Get Fit och Get Up med Chamillionaire som lite känns som en remix av 1,2 Step men som har en liten passage som är så jävla bra att jag har den i min playlist ändå.

Hade jag varit 13 hade jag nog haft en liten hemlig Ciara-bild i min plånbok eller nåt.