Så fruktansvärt onödigt

Om man vill lätta upp stämningen lite, skulle man kunna säga nåt kul om Anna Lindhs glasögon såklart. Eller nåt om den kolsvarta mustaschen i bakgrunden. Jag tänker låta bli. Det är alltså 20 år sedan vi förlorade folkhemmet och dess störste agitator. Mannen som vågade säga "skattehöjning". Mannen som bodde i ett radhus i Vällingby under sin tid som stadsminister. Mannen som inte hade det minsta intresse av att mediatränas, som sket högaktningsfullt i om Nixon och Kissinger tuggade fradga av ilska på andra sidan Atlanten.

Det är drygt fyra år sedan Anna blev mördad. Även om hennes politiska gärning grumlats av överlämningarna, så var hon åtminstone utåt en av de "moderna" politiker som kunde visa något slags civilkurage. Och det fanns väldigt lite pamp i henne. Hon cyklade från sitt hus i Nyköping till tågstationen och tog tåget till och från jobbet. Hon hade inte någon avdragsgill övernattningslägenhet kring Norrmalmstorg.

Det jag vill ha sagt tror jag, är att med så många manipulativa karriärister inom politiken måste vi vara jävligt rädda om de som faktiskt brinner. Det är så fruktansvärt onödigt att vi förlorat Olof Palme och Anna Lindh.

Om vi försvarar vår tunnelbana med 387 455 Securitasvakter, kan vi väl unna våra folkvalda typ 3 i alla fall?

Inte mycket gjort

Idag blev det inte många knop. Jag är fortfarande sjuk så jag har ju en ursäkt. Det känns ändå konstigt efter förra veckans urladdning. Bläddrade igenom senaste Bon och konstaterade att allt är till salu där. Nokias girlanger slingrar sig över insändarsidan, och Gant har stegat in och köpt ett helt modejobb. Halvkul. Halvkul är en bra beskrivning av min vardag just nu. Jag har lite fått nog av att bara kunna ha mina svarta sneakers, halsduk till och med när jag sover och konstant mörker. Det enda som inte är kallt och jävligt är min kyl. Där hittade jag en halvsmält Kvibille.

Sjuk

Det började igår förmiddag. Jag hostade lite tyngre och mitt huvud kändes lite tyngre än vanligt. På WE-minglet i deras butik kändes lokalen extremt trång, musiken alldeles för hög och säsongar-possen som stod och drack vodka tonic alldeles olidlig. Jag brukar vara mer tolerant än så. En promenad med min kollega och jag trodde att Hotellet och Mando Diao skulle bli en nytändning. Det blev det inte. Jag orkade inte ens stanna och kolla. Och nu står det helt klart. Jag har blivit sjuk. Blodigt snor, ärtsoppetjocka hostsalvor, frossa och helt säkert feber. Ändå sitter jag och väger Marie Laveau mot Mosebacke och Spybar. Det blir säkert kul även fast jag har problem att hålla balansen redan nu.

Nån som har tips på bra weekend-resmål?

Nöjesguiden och Svenska Fans vrider klockan tillbaks

Jag jobbar ju för en konkurrent, så jag är väl på sätt och vis jävig och borde låta bli att uttala mig. Men en mer graverande pressrelease får man leta efter i PK-erans tidevarv.

"VM-guiden ska bara delas ut till den primära målgruppen, män mellan 15 och 34 år."

Vad tänker de med? Hur ska de förklara det där? Felskrivning? Det finns runt 50 000 licensierade damspelare i Sverige, helt säkert bor en del av dem i städerna där tidningen ska delas ut. Lika säkert är att Svenska Fans och Nöjesguiden inte ser dem som sin primära målgrupp. Fotboll är en grej för killar. Hur ska dessa kolportörer bete sig när de delar ut en tidning som jag tror kommer väcka nyfikenhet både långt upp men kanske framför allt långt ner i åldrarna ett VM-år, förutom att den då kanske eventuellt kan vara intressant för ovanligt manhaftiga tjejer? Säga "tyvärr, men mina arbetsgivare tror inte att ni kan generera försäljning på annonsavdelningen, så jag får inte slösa upplaga på er"?

Fest och arbete

Hopp... Så sitter jag kvar på jobbet kvart i sju. Egentligen är det mycket sagt att säga att jag jobbar över, det har mest blivit bloggar och sneakeronani på Ebay. Anledningen är ju inte heller att jag har så vansinnigt mycket att göra, utan att jag ska på fest och inte pallar gå hem. Men ändå. Hur som helst så har WE tydligen nåt baluns på Hotellet, och jag är jävligt nyfiken på vilka som ska spela. "An internationally wellknown act" eller nåt sånt där stod det. Kan det vara Millencolin? Det skulle förgylla skiten ur min dag om det var så, men det är det nog inte. Att anlita Millencolin för att spela på en modefest i Stockholm måste ju vara ungefär lika begåvat som att låta Nordman spela på Hoodsfred. Men hoppas gör jag.

Vinden har vänt

Från att i princip ha flyttat ut på gatan bara för att jag visste att det var där jag skulle hamna, har jag nu 3 dagar senare en London-weekend i sikte. Jag vet inte hur länge jag pallar de här vändningarna. Jag har jävligt svårt att se mig själv som säljare fram till 65 i alla fall. Det lite illavarslande är att jag är så förbannat duktig på det.

Dedicated Followers of Fashion är en ny jättetrevlig bekantskap. De har vänt upp och ner på alla mina fördomar om stickat. Jag tror jag ska gå på Beckmans visning och få några av dem återbekräftade så jag inte spårar ur helt i viskos och finstickat.

Goesta hasplade syrligt ur sig att jag blir bögigare för varje löning, och stycket ovan talar väl inte direkt emot det. Varken jag eller nån i min bekantskapskrets har sett mig som särskilt modemedveten, även om jag såklart alltid klätt mig skarpast i gänget. Men med det jobb jag har nu går det liksom inte att koppla bort. Det är mode och stilar och visningar och en massa kläder över jävla allt hela tiden. Jag har till och med skaffat mig ett par stuprör. De som känner mig vet att det är ungefär som om Lars Leijonborg skulle skaffa sig en rejäl mustasch (förstår ni hur lik Magnum PI han skulle bli då?). Men jag gillar dom, utom när jag sitter. De är svarta och lite slitna och var prismärkta så man kunde tro att det var en TV och inte ett par jeans. Det jag behöver nu är en nice vårjacka och ett nytt skärp. Kanske lite mer jeans. Och Carin Westers tavelramströja (hon lovar att den passar även mig som slarvat med dieten). Något jag ska hålla mig borta från är Kim Jones. Beneath har ju fan blivit som ett H&M för reklamare i trettioårsåldern med liten lägenhet och stor aptit för latte i designmugg. Vem fan köper goretexfodrade jeans?

Ben...och Jerry

Ikväll blir det läggmatch på TV och en bytta glass. Jag är nästan säker på att jag kommer trilla dit igen och lämna 7eleven med en halvliter dekadens igen. Vilken sort det blir vet jag inte än, men en favoritlista skulle nog se ut ungefär såhär:

1. Cherry Garcia- Jag är helt torsk på körsbär i alla former utom just som körsbär. Körsbärsglass med hackade körsbär och dessutom mörk choklad. Hur fan ska jag kunna stå emot det?

2. Dublin Mudslide- Det homoerotiska namnet till trots, det här är sjukt bra grejer. Kaffekolasås, mild men lite whiskyaktig glass och stora mjuka kakbitar. Någon liten minuspoäng på att glassen är lite väl mild.

3. Cookie Dough- Jag äter den nästan aldrig, men blir alltid förbannad på mig själv när jag väl köper den. Jag borde ju köpa den oftare. När Goesta pratar sig varm för Cookie Dough brukar jag alltid försöka komma med motargument, som att den skulle vara tråkig. Det är den ju faktiskt inte, den är lika fantastisk som ett glas kall mellanmjölk och ett paket cookies. Fast i glassform.

Igår kraschade jag totalt. Jag kunde inte koncentrera mig på någonting alls. Damhockeyn flöt ihop med musikvideos och skrikande neo-cons. Klockan tio var det slut. Min flickvän sa elakheter om att jag inte kunde sitta som jag gjorde, när jag satt som en säck grön potatis och snarkade och dreglade i vår skeva fåtölj. Det positiva är att jag känner mig hyfsat fräsch idag. Jag skulle kunna ha druckit en kaffe och ätit en smörgås också, men jag klarar mig nog fram till lunch i alla fall.

För bara ett par år sen hade jag skrattat rått åt mig själv och att jag gnäller över att inte ha ätit innan 12, eller över att bara ha sovit 6 timmar. Jag levde i princip på pasta, ketchup, hasch och stora stark. Inget mer. Jag kommer ihåg kvällar då jag hade kostymen med mig i en ryggsäck till förfesten. Efter efterfesten vid sådär halv 8 var det bara att byta om och gå till jobbet. Det kan ju fan inte ha varit riktigt normalt. Jag och en vän brukar filosofera kring hur nära vi egentligen var riktig utslagning. Om vi la ner allt det där i god tid, eller om det hängde på ett par dagar, ett par femmor till eller en välförtjänt vräkning för att vi skulle ha pajat helt. Ännu underligare är att jag fick i det närmaste obegränsad uppmärksamhet av det motsatta könet. Jag kan inte för mitt liv se det attraktiva i en sönderrökt kille som bor med två andra sönderrökta killar i en sönderrökt tvåa i Rågsved, en sönderrökt trea i Rinkeby eller en sönderrökt fyra i Sollentuna, men det funkade alldeles utmärkt. I fyran hade vi inte ens möbler.

Det allra värsta.

Jag vet inte hur jag ska kommentera det här, men jag vill att ni ska se det i alla fall. Internetsäljarna är ett säljföretag som säljer annonser, bla åt DI.se. Här är bilder på Internetsäljarna när de går på fest och har aktivititeter av olika slag.

http://www.internetsaljarna.se/fest/

Måndag. Igen.

Trots en jättetrevlig helg så blev energitillskottet inför den här veckan noll. Jag sitter här i källaren konflikträdd med tunghäfta och knappar apatiskt på den trådlösa telefonen som ger mig huvudvärk. Säljcykeln är punkterad och ekrarna spretar som ett sönderblåst paraply på mina 18-tumsfälgar.

Men det var trevligt i helgen i alla fall. Min bror kom hit och skulle flasha för nån tjej med att bjuda henne på Spybar. Så blev det inte eftersom hon stannade hemma istället, vilket fick den (för de som känner min bror) oerhört komiska konsekvensen att min bror följde med mig och mina föräldrar på antikmässa. Han lufsade omkring med Jack Johnson i öronen, fem meter bakom oss och rörde inte en min på 5 timmar. Förutom när han hittade en samurajrustning. Då sken han upp.

På kvällen blev det dags för utgång. Förfest med Karhu från sjuelva (68:- plus pant) och lite dämpad stämning när vi drällde in på Spybar. Min kollega trampade ner sina vita Kim Jones-sneakers (Flätade. Allt annat än vattenavvisande) i en vattenpöl det första han gjorde och vakterna gjorde sitt bästa för att inte hitta oss på listan. I Rom gör man som romarna, så jag langade fram mitt visitkort och förklarade att jag var en av arrangörerna. Sen kunde jag peka in vem jag ville resten av kvällen. Kul och konstigt.

Ikväll ska jag se en bra film. Gärna med pingviner.

Min säljcykel

TUT! TUT!

Här kommer jag krängandes på min nya röda säljcykel. Hjulen är små, tyngdpunkten hög och jag kränger av och an. Ibland kränger jag stort, ibland kränger jag smått. Hela tiden med tungan rätt i mun och den handmålade säljslipsen fladdrandes som en slängkappa i vinden.

Mustaschen

Jag har aldrig gillat mustascher. Få människor kan bära upp dem utan att se ut som antingen Magnum P.I. eller en inklippt grekisk bonde. Nu slumpade det sig så att jag var orakad när jag och min flickvän träffades, en i övrigt underbar kväll sommaren 2003. Sen dess har jag mötts av skrik, hårda ord, dömande blickar och den där "du har precis stampat ihjäl min kattunge, och nu vill du ha en puss"-blicken som bara en flickvän kan få till. Varför allt spott och spe då? Det handlar om små saker. Jag kan ha köpt nytt rakskum eller nya rakhyvlar. Jag kanske kliar mig lite för mycket i skägget, vilket tolkas som pikar. Och när jag faktiskt rakar mig, gör jag det till de ljuva tonerna av "Rakar du av dig mustaschen, så sover jag hos mamma". Nu kliar mustasch-helvetet igen.

I övrigt undrar jag när jag ska skaffa gymkort, börja tvätta håret och äta livsmedel som inte är ost- eller gräddbaserade. Det blev inte idag i alla fall. Fetaostsallad och weinersemla. Ikväll tror jag att jag ska åka hem till Goesta och lura i honom romflaskan jag glömde där. Det är han värd.

Jay Dee är död

Yep... fan jag hade faktiskt ingen aning om att han var sjuk. Jag har aldrig upskattat hans musik så mycket som de flesta av mina vänner. Jag tyckte nog att det han gjorde blev lite krystat organiskt (jazzigt skulle en svensk ryggsäck säga), men ändå. Han var ändå en extremt talangfull man i sina bästa år. Som förintades av sitt eget blod på tre år.

Måndagar

Eftersom jag är kräfta och måndagar är månens dag och allt sånt där så borde jag ju ha en särskilt nära relation till veckostarten. Det har jag inte. Jag gör mitt allra bästa för att hålla mig från att starta veckan. Nu har det iofs gått som det brukar, så här sitter jag och stirrar på en skärm med kunder jag borde ringa, summor som borde dras in och mail som borde skickas. Ingen Rickard Lindqvist-visning idag alltså, det finns det inte tid till. Trist. Jag tilltalas som fan av idén att basera en herrkollektion på August Strindberg, det hade varit kul att se. Vad Lick My Label har haft för idé har jag ingen aning om ärligt talat, men dit ska jag försöka masa mig i alla fall.

Imorgon är det Alla Hjärtans Dag. Kul. Min flickvän jobbar kväll och har förvarnat mig om att jag inte kommer få nån present. Så antingen betyder det att jag får en present och att min flickvän överraskar mig med att ha fått ledigt. Eller så betyder det helt enkelt att jag får fira med en burk Ben & Jerrys framför nån sunkig TV-film med Meg Ryan.

Grattis Sebastian!

Sebastian fyller 25 i år. Det firas med potatissoppa, tårta och lådvin. Han har varit sjukt oentusiastisk hela helgen och tagit ut vår likgiltighet i förskott, så egentligen borde vi ge honom rätt och kolla på Valencia-Barcelona istället. Tyvärr är han alldeles för snäll för att det skulle kännas rätt. Så grattis och le din jävel!

Det blir en jävla massa visningar nästa vecka, och jag har egentligen inte tid men vill och borde gå. Ulrika Sandström var först ut i fredags och jag glömmer hela tiden hur omänskligt smala fotomodeller är. Jag hade svårt att koncentrera mig på kläderna en del utgångar, när modellen såg ut att när som helst falla isär från blotta vinddraget i garaget där visningen hölls. Jag lyckades dock hitta ett par rödvitmönstrade byxor som var sjukt jävla snygga. Sy en herrmodell!

På lördag tycker jag att folk ska gå till Spybar strax efter 2.

A Man Can't Just Sit Around

(1982, California) Larry Walters of Los Angeles is one of the few to contend for the Darwin Awards and live to tell the tale. "I have fulfilled my 20-year dream," said Walters, a former truck driver for a company that makes TV commercials. "I'm staying on the ground. I've proved the thing works."

Larry's boyhood dream was to fly. But fates conspired to keep him from his dream. He joined the Air Force, but his poor eyesight disqualified him from the job of pilot. After he was discharged from the military, he sat in his backyard watching jets fly overhead.
He hatched his weather balloon scheme while sitting outside in his "extremely comfortable" Sears lawnchair. He purchased 45 weather balloons from an Army-Navy surplus store, tied them to his tethered lawnchair dubbed the Inspiration I, and filled the 4' diameter balloons with helium. Then he strapped himself into his lawnchair with some sandwiches, Miller Lite, and a pellet gun. He figured he would pop a few of the many balloons when it was time to descend.
Larry's plan was to sever the anchor and lazily float up to a height of about 30 feet above his back yard, where he would enjoy a few hours of flight before coming back down. But things didn't work out quite as Larry planned.

When his friends cut the cord anchoring the lawnchair to his Jeep, he did not float lazily up to 30 feet. Instead, he streaked into the LA sky as if shot from a cannon, pulled by the lift of 42 helium balloons holding 33 cubic feet of helium each. He didn't level off at 100 feet, nor did he level off at 1000 feet. After climbing and climbing, he leveled off at 16,000 feet.
At that height he felt he couldn't risk shooting any of the balloons, lest he unbalance the load and really find himself in trouble. So he stayed there, drifting cold and frightened with his beer and sandwiches, for more than 14 hours. He crossed the primary approach corridor of LAX, where Trans World Airlines and Delta Airlines pilots radioed in reports of the strange sight.
Eventually he gathered the nerve to shoot a few balloons, and slowly descended. The hanging tethers tangled and caught in a power line, blacking out a Long Beach neighborhood for 20 minutes. Larry climbed to safety, where he was arrested by waiting members of the LAPD. As he was led away in handcuffs, a reporter dispatched to cover the daring rescue asked him why he had done it. Larry replied nonchalantly, "A man can't just sit around."
The Federal Aviation Administration was not amused. Safety Inspector Neal Savoy said, "We know he broke some part of the Federal Aviation Act, and as soon as we decide which part it is, a charge will be filed."

Saxat från http://www.darwinawards.com

If u aint about the Petter's, U aint about shit!

Petter lanserar en sneaker med Reebok. Japp. PETTER LANSERAR EN SNEAKER MED REEBOK. Smaka på det. Det är absurt, skitkul, jävligt konstigt, helt väntat, en varningssignal... Vem sa åt vem att det skulle vara jävligt bra för båda parter? Ta ett skomärke vars kundkrets sjunker lägre ner i åldrarna för varje timme som går, tills de snart inte kommer behöva tillverka skor större än storlek 39. Ta sen en artist som inte har släppt en vettig skiva sedan nämnda skofabrikants kundkrets var 8 år gamla och du har: The new limited edition RBK Petter signature model. Smaka lite till. Nog fan vill ni ha?

rättshaverist javisst!

Nu knakar det i fogarna på snart sagt varje myt som är i omlopp. Förintelsen, feminismen, scientologin, Stalin, det kalla kriget, Raol Wallenberg, LO och A-pressen, galnako och mulochklöv, drottning Silvia, Estonia, finska skidåkardopingen. Det är trängsel i TV-soffor och i paneler. DN-debatt svämmar över. Säg helt kort vad du kände, hur du reagerade. Välkomna hit och tack för att ni kom. För mig står det tabubelagda mordet på Olof Palme hela tiden i centrum.

Scientologikyrkan dyker upp i Sverige i samband med några uppmärksammade rättsfall, främst mordet på Olof Palme.

Finns det amerikanska intressen bakom mordet på Olof Palme? Mordet hade stora likheter med mordet på president John F Kennedy 1963. Några tankeställare fick vi i Oliver Stones film JFK, men knappast någon klarhet. Vi bör komma ihåg att regissören är scientolog.

På ett Rotarymöte som jag hade blivit inbjuden till i Strömstad blev jag bekant med en tyska som var dotter till en ubåtsamiral från Första världskriget. Hon hade varit gift med en norrman, och hon hörde också till dem som fick tillfälle att följa med de vita bussarna ut ur Tyskland. Hon var mycket intresserad av min analys av Palmemordet, och hon sa om befolkningen i norra Bohuslän att de inte var i stånd att fatta att en kvinna kunde skjuta sin man av kärlek.

Saxat ur www.nationalmordet.nu

Mitt dåliga samvete

Jag borde ju ha skrivit här för längesen. Förutom att jag antagligen tappat hela min läsekrets vid det här laget så har det ju faktiskt hänt en hel del värt att nämna sen sist. Nåväl. Jag var i Paris och det var roligt. Köpte en skitsnygg (tycker jag) rödrandig skjorta för 700 spänn och ett par svarta adidas med guldtråd. Glassigt värre. Men det blev ett jävla spring mellan butikerna. Om nån ska dit har jag i alla fall ett sjukt bra tips, L'Habilleur. Colette däremot var sjukt överskattat och hade ett ytterst magert sortiment i alldeles för små storlekar. Jag förstår inte varför det var typ 30 butiksbiträden i butiken när de inte hade några kläder att sälja. Värdelöst.

Direkt från flygplatsen bar det iväg till releasefest för den trevliga tidningen jag jobbar på. Det var ett helvetes ös med fyrfärgslaser och norsksvenska djur som spelade elektro på alldeles för hög volym. Billig öl och rökning inomhus också.

Kollade på en debatt om Venezolansk pressfrihet på Fox News för några dagar sen. Den där Brit Humes alltså... Efter att han föga oväntat slängt ur sig rena lögner och absurditeter om Chavez-regeringen får han hårda mothugg från någon efterbliven (varför är alla som bemöter Fox-journalisternas löjligheter efterblivna? Castas dom?) professor drar han följande harang: "Well I have friends from Venezuela, honest working men, average Joe's, and they tell me..."

Vi skippar fortsättningen, den är egentligen irrelevant. Kalla mig fördomsfull, men jag ser det som lika troligt att det regnar Smarties på månen, som att Brit Humes (föredetta republikansk kongressledamot och ultrakonservativt nyhetsankare på Fox News) känner en enda "average Joe" från Venezuela. Men vem tänker på sånt?