Summertime, and living is easy

Jag tror att jag ska sluta be om ursäkt för att jag försvinner härifrån ibland. Det är lite fåfängt. Som om jag skulle sitta och be om ursäkt varje gång jag röker inne i busskuren. Förlåt, förlåt, det kommer hända igen, ni vet.

Det har varit en bra vecka i alla fall. Bra midsommar. Bra liv, typ. Ändå lite seg och blasé. Jag och Sebastian pratade om att man aldrig imponeras av någon längre. Jag tror knappt jag imponeras av NÅGOT heller. Lite trist faktiskt.

Har gått och suktat efter ett par vita bågar med röda glas från AM Eyewear hela våren. Men det vore jävligt korkat att köpa dom. Jag har verkligen inte budget för sånt just nu.

Mina Air Force One's har inte heller dykt upp än. Inte ett livstecken från Nike. Om något har blivit fel så kommer det förstöra min sommar. Tänk på det, Phil Knight!

För att slå an en lite allvarligare ton så skickade Lula in 1800 poliser för att rensa upp i favelorna i Rio igår. 18 döda knarklangare. Eller 18 döda barn. Ni väljer själva.

Och orkar ni följa farsen i Mellanöstern så har Ali Esbati skrivit enträget och förtjänstfullt om konflikten. Ska något tilläggas är det väl det perversa i att skicka Tony Blair som medlare. Sättet vi alla låter Israel spela ut Västbanken och Gaza mot varandra är vidrigt. Om Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt hade någon typ av ryggrad och känsla för ansvar gentemot sin omvärld, så vore de väl ändå för upptagna med att förhandla bort vår suveränitet och alliansfrihet för att hinna uttala sig.

Men vad gör man? Går med i ett ungdomsförbund? Det blir nog Accelerator och Papoose istället.

Hemma igen

Hultsfred är inte vad det varit, den saken är klar. Och jag tror inte att mer än en liten del av min upplevelse kan skyllas på ålder och krav på bekvämlighet. Den stelfrusna sovsäckslösa tältsömnen var trots allt inte så farligt. Vaknar gör man ju alltid liksom. Nej mycket värre var den påtagliga fegheten som genomsyrade hela festivalen. Lunarstorm var där. Metro, Piraya, Langos-vagnarna, festivalhattstånden. Precis som på Göteborgskalaset. Lisa Miskovsky var där, Marit Bergman, Timbuktu och The Ark. Precis som på Göteborgskalaset.

Hultsfredsfestivalen som jag minns den var det absolut roligaste mest kostnadseffektiva sätt som fanns om man som ung ville upptäcka ny musik och se stjärnor som man aldrig skulle ha möjlighet att se på annat sätt, knappt ens om man bodde i Stockholm. Hultsfredsfestivalen 2007 gjorde festivalens dyraste bokning någonsin. Vem, undrar ni? Ozzy Osbourne. Så fick de också publiken de förtjänade. Brötiga tribaltatuerade svennar som tyckte att Timbuktu var "jävligt skön för att vara neger". Så fick banden uppleva att 24 000 personer på campingen kan omvandlas i 400 framför scenen (Clipse på Atlantis), eller rentav 100 (Dizzee Rascal på Pampas).

Det är inte så att det helt saknades intressanta bokningar. Mapei, Bonde do Role och Shystie var utmärkta komplementbokningar och åtminstone Bonde do Role kunde nog räkna hem ett hundratal nya MySpace-vänner efter spelningen i Teaterladan. Men det fanns ingen röd tråd uppåt. Vem betalar 1700 plus resa för att se band som regelbundet spelar i både Stockholm och Göteborg? Ingen som bor i närheten av Stockholm och Göteborg. Eller Malmö för den delen. Och att upplåta två tider på festivalens största scen till Timbuktu och The Ark är så trist och onödigt och fegt och snålt... Ozzy Osbourne, festivalens dyraste bokning genom tiderna. Vad fan ska man säga?

Festival igen då

Det känns lite konstigt att sitta salladsmätt på kontoret en tisdageftermiddag, när jag ska åka till Hultsfred onsdag förmiddag. Några tröjor och kalsonger ligger nerpackade i en (1) väska där hemma, den andra är mest så jag ska ha något mindre att ha på dagarna. Men ändå. Ambitionsnivån är ljusår från senaste gången jag åkte dit. 2000 tror jag att det var. Vi var säkert 20 stycken som åkte, vin och öl sattes på jäsning, inget av det hann bli klart till avfärd (note to everybody else: drick inte bottensats när det bara finns bajamajor att tillgå) och jag hade med mig mat till ett helt kompani för att spara pengar. Som om jag satt där med stormkök och kokade nudlar. Så i år är det ingen mat med, inget partytält, inga stolar, ingen presenning, ingen skitstor bergsprängare som kräver 32 batterier för att lyssna på ett 90-band på båda sidor. Inget sånt.

Och peppen. De första åren jag åkte, vilken pepp det var. Vilket maniskt jävla kryssande i festivalprogrammet det var. Första året såg jag 32 band om jag inte minns fel. Fantastiska band många gånger. Nick Cave, Björk, Morcheeba, The Cure och sedan Blur, Wu Tang Clan, Bad Religion och Breach och Nine och Rakim (playback) och Gravediggaz (these lights are melting my fucking records!) och så mycket annat jag glömde redan på väg till nästa spelning.

I år känns det så mycket mer avmätt. Så mycket mättare. Men det ska ändå bli kul faktiskt. Min bror ska med, vi kommer ha tillgång till vattentoaletter och förhoppningsvis en lite softare camping. Jag åker till Hultsfred pensionärstyle helt enkelt, och det är helt OK.

Utförsäljning

UTFÖRSÄLJNING
Tisdagen den 12 juni 2007 kommer AWB ha stor utförsäljning av prover.

Allmänna Galleriet 925
Kronobergsgatan 37

Kl 17.00-20.00

Varumärken:
UMBRO BY KIM JONES
MELISSA
PHILIP TREACY FOR UMBRO
UBYUMBRO
Creative Recreation
Boxfresh
Karin&Pias
Nike
MHI
Dickies
Bstore
Karen Walker
Peter Jensen
Bernhard Wilhelm
Kim Jones
M fl.
VARMT VÄLKOMNA!

Bolivar Force One

Just ja, jag har ju gjort ett par Air Force One Bolivar också. Sjukt feta om jag får säga det själv. Tyvärr kommer de inte förrän i juli, men å andra sidan innebär ju det att de kanske överlever en bit in på hösten. Gå in på NikeID och lek, sjukt beroendeframkallande.

Sveeeriiiiigeeee!

Det är lite dubbelt, det är det fan. Att man kan gå och se fram emot en fotbollsmatch där Sverige spelar, för att man håller på Sverige och ändå gå hem efter 20 minuter för att det bara var åt helvete för mycket Sverige på krogen där man skulle kolla på matchen.

Nationaldagen gick i Sveriges tecken överhuvudtaget. Först fotboll, stekande hetta, solbadande badande hägerstensbor, kukhuvuden som körde fyrhjulingar i parken som om de var i Santa Monica, grus i halsen och till sist andan i halsen och sen hem till källaren med pizza och bearnaise. Sen fortsatte det. Mötte Micke och skulle gå och titta på matchen på Debaser Medis (tack för tipset Sebastian!). De visade såklart inte matchen, så vi gick och letade efter något acceptabelt ställe med storbild och gärna sittplats. Vi hamnade först på Mosebacke, där det inte var fotboll utan Simone Moreno och Ayesha. Festligt folkligt fullsatt med andra ord. Micke såg mig djupt i ögonen och sa att om han stod där och dansade om 1o år så var jag tvungen att komma och hämta honom. Jag lovade.

Till sist hamnar vi i alla fall på ett ställe som hette Fenix. Det ligger mitt i Götgatsbacken, men det var första gången jag var där, trots mina sex år i Stockholm och min annalkande alkoholism. Det borde vi såklart ha analyserat lite djupare innan vi stegade in. Därinne stod tribaltatuerade, knivfriserade snuskillar på varandra, eller på någon av de spraytannade pushuptjejerna i sommarklänning som liksom kilades in mellan männen och byggde en oigenomtränglig mur av kött som omöjliggjorde allt luftombyte trots att fönstren var öppna. Precis när vi hade acklimatiserat oss till helvetet och gjorde oss redo för avspark, så halar nåt jävla arsle upp en svensk flagga i villastorlek, och börjar vifta med framför skärmen. 20 minuter in i första halvlek gick det inte längre. Vi åkte hem. När jag kom hem var matchen i den 56:e minuten och ställningen 5-0. Tack Sverige. Far åt helvete.

Distanslöpare

Med viss regelbundenhet har jag rapporterat om när mitt förhållande har varit i gungning. Nu är det dags igen. Jag kan känna när jag tänker att jag tänker papegojtankar. Fram och tillbaka, samma sak, samma fruktlösa ältande. Ofta låter det ungefär likadant när hon och jag pratar högt och ska lösa saker och ting. Skyttegrav och ansiktscamo innan nån ens har hunnit formulera problemet, typ.

Men någonting är annorlunda den här gången känns det som. Det känns mer slutgiltigt, även om det har känts slutgiltigt förut. Det känns lite mer orättvist än tidigare, villkoren känns lite orimligare, vilket paradoxalt nog gör att det också känns lite lättare.

Därmed inte sagt att jag har väldigt svårt att koncentrera mig idag. Och att jag antagligen kommer vara väldigt rastlös och vilja "hitta på nåt" de närmaste dagarna. Och därmed inte sagt att hela grejen som vanligt känns tragisk, onödig och som alltid när jag drabbas av svårigheter är den överhängande känslan att allt nog är ett missförstånd, att en förklarande brasklapp kan ställa allt till rätta.

New York mår bättre än på väldigt väldigt länge

A-Pinks

Lyssna på Colors för fan.

Tugga-Tugga

Fan vad jag har haft svårt att hålla käften om det här, men nu är det i alla fall så officiellt som en hiphop-spelning kan bli.

Papoose spelar på Debaser Medis den 30/6. Det ni.