Big Bad Kjell

Kjell Häglund skriver om Isobel/Katrinesörjan och jag känner mig genast dum som alls adresserade det.

Side with the little guy

Vond-visningen var klart över förväntan igår. Jag förväntade mig iofs ingenting alls eftersom jag aldrig sett ett plagg från dem tidigare. Svart såklart, men trevliga detaljer och oklanderligt skräddat. En vit trenchcoat gjorde mig lite orolig dock. Det kändes som att om modellen hade haft 1 cm bredare axlar, så hade hon gått omkring med en glasstrut på ryggen. Och det var väl inte meningen.

Väldigt goda nyheter innan visningen. Leif Pagrotsky tillkännagav att Beckmans nu kommer få stöd i samma utsträckning som de andra konstnärliga högskolorna (förutsatt att socialdemokraterna bildar regering även efter valet) vilket innebär nära nog en fördubbling av Beckmans statliga stöd. Jag hoppas att Tom vet vad han måste använda pengarna till, även om hans elever kommer spotta och fräsa. MARKNADSFÖRING, Tom. ENTREPENÖRSSKAP.

Tekniskt och estetiskt ligger Sverige väldigt långt fram. Det vet vi. Men vad gäller att skapa förtroende hos riskkapitalister och att få ut sitt varumärke och sina kläder sköts många företag med sådan ängslighet och valhänthet att man blir mörkrädd. Om Beckmans kan ingjuta affärsmässigt mod och förstånd i sina elever innan de lämnar skolan så har de gjort dem en tjänst för livet.

Sänk föräldrapenningen markant för kvinnor som är hemma för länge!

Borde inte det vara ett rimligare förslag från Alliansen med tanke på deras tydliga piska-istället-för-morot-linje? Eller det är klart, barnfamiljerna är ju hederligt folk till skillnad från det arbetslösa (skygga?) packet som envisas med att fortfarande vara röstberättigade (även om de sällan röstar som tur är).

Men rätt ska vara rätt. Dessutom skulle det vara mycket effektivare. Det är inte mer pengar den övre medelklassen behöver, det är hot om att få väldigt mycket mindre. Formeln är enkel. Om kvinnan tar ut mer än 50% av föräldraledigheten får hon 45%ig föräldrapenning återstoden av tiden. För att både kompensera och överkompensera för lönegapet. Det skulle nog få männen att prova vällinghållare och kika på fälgar till barnvagnen.

Rappakalja

Jahapp. Idag blev inte en dag som kommer att gå till historien. En sån där mätt dag igen. Sushimätt och åsiktsmätt på Goestaspråk. Jag kanske har målat in mig lite i ett hörn här på sistone. Det känns som att jag inte borde skriva något om jag inte tycker något. Nonsens såklart. Jag får alltid skriva vad som helst när jag vill här. Det är min blogg fuckers! Hehe. Jag ber om ursäkt för det där.

Jag har fortfarande en och en halvtimme kvar på jobbet innan jag ska till Bazoueira och titta på Vond och lyssna på Pagrotsky, så jag kanske kommer på något vettigt till dess. Annars får ni hålla till godo med det här svamlet så länge.

På't igen ba' så du inte blir rädd!

Det är så otaktiskt så att man börjar undra faktiskt. Samma dag som de tar en paus ifrån att jämna Libanon med marken så spränger de ett helt hyreshus för att döda en (1!) medlem i al-Aqsamartyrernas brigad. Och hans far, men det var nog bara icing on the cake. Hade inte Israel ett av världens skarpaste förband yrkesmördare för några år sen? Är det generationsväxling och ålderspensioneringar som har lett till det här vettlösa slumpbombandet? Fan vet.

Fredrik Reinfeldt kunde inte heller hålla sig. Han glimtade lite på masken och fladdrade med tungan som Diana i V. Skönt. Jag tror att de flesta nyblivna bostadsägare inser att ett slopande av fastighetsskatten är foundation på kallbrand om det innebär ett slopande av ränteavdraget. Visserligen är räntorna löjligt låga just nu, men bostadslån ska betalas av över ett halvt sekel och det är inte längre sedan än att till och med jag minns när räntan nosade på 20%-strecket. Reinfeldt måste ha varit full när han tyckte att det verkade som en bra idé att neutralisera den enda kvasifråga han har lyckats behålla initiativet i.

AMS och de oönskade

Jag har alltid haft svårt att hålla mig för skratt under mina sejourer på Arbetsförmedlingen. Den obligatoriska genomgången av AMS hemsida för alla under 25 vid varje ny arbetslöshetsperiod kan få vem som helst att vilja gå i förtidspension. AMS sköts säkert inte oklanderligt. Men de har ett så oerhört otacksamt uppdrag och det är förmätet av oss som egentligen inte ska behöva deras hjälp att klaga på dem. Vi har nämligen gott om jobb i Stockholm. Är du 20-25 och normalbegåvad så finns det inga ursäkter.

Jo några finns förresten. Eller ursäkter är det ju inte, men det är en förklaring. Är du invandrare är dörren stängd. Har du sociala problem eller ibland till och med betalningsanmärkningar blir det också kärvt. Och AMS har, till skillnad från Manpower, Monster, Säljjobb och alla andra oberoende aktörer ingen möjlighet att sortera bort blattar och annat avskum. Detta gör i sin tur AMS oattraktivt för arbetsgivarna som döljer sin diskriminering i resonemang kring att AMS inte klarar att följa arbetsgivarnas kravprofiler och annat trams.

AMS står alltså där med en skara människor som ingen på marknaden tycker är anställningsbara och med arbetsgivare som så ofta de har råd väljer bort AMS, just på grund av andelen oönskade i databasen. Lösningen skulle kunna vara att lägga ner AMS, som de borgerliga vill. I så fall skulle det säkerligen dyka upp specialiserade mudderpråmar i rekryteringsbranschen som kunde erbjuda luffarna dagsverken inom bärplockning och städning.

Ett annat alternativ vore att ta bort arbetsgivarnas möjlighet att göra en så osaklig grovsållning av arbetskraftsutbudet. Man skulle kunna argumentera för att det skulle gynna även företagarna, inskränkningen av valfriheten till trots. Man skulle kunna argumentera för en återgång till monopolisering av arbetsförmedling.

När de flinkaste fingrarna lämnar oss

Två av mina "läsa varje dag"-bloggar har nyligen lagt ner. Katrine Kielos och Isobel Hadley Kamptz skrev välformulerat, öppet och ofta. De var en lika stor del av mitt morgonkaffe som en skvätt mjölk. Den senaste veckan har först Katrine och sedan Isobel tillfälligt eller permanent lagt ner sina bloggar på grund av alla elakheter som skrivs i kommentarsfälten. Och här börjar mina ögonbryn rynkas i djupa veck.

Jag har ju som sagt läst både bloggarna och kommentarerna i stort sett varje dag. En del diskussioner har såklart urartat där som på andra bloggar, men tyvärr kan man inte räkna med bifall och ovationer när man debatterar feminism i Sverige. Inte idag, inte på bloggen, inte i riksdagen, knappt i lunchrummet på jobbet. Jag måste säga att det överraskade mig att det var så personligt för dem när det som diskuterades ganska uppenbart var sakfrågor. Ännu mer överraskade det mig att de blev överraskade. Jag kanske är alldeles för cynisk, men jag räknar nästan alltid med att nåt arsle eller någon jag gillar ska hoppa på mig när jag sticker ut näsan. Ibland är det därför jag sticker ut den, ska erkännas.

Jag kritiserar inte deras beslut att sluta blogga. Förhoppningsvis kliver någon annan fram och förgyller mitt morgonkaffe. Men jag oroas både för deras och allas vår skull över en tendens. Allt fler skribenter sparkar bakut när de blir kritiserade, både på bloggar men mycket värre även i tidningar, och en "förstår du vad jag skriver håller du med, annars är det dig det är fel på"-attityd som jag själv ofta fallit till föga för. Vill man skriva texter som står över all kritik tycker jag att man kan ägna sig åt dödsrunor. Hädanefter ska jag föregå med gott exempel och behandla mina kritiker artigt, korrekt och öppensinnat och inte blanda ihop kritik mot min text med kritik mot min person, som ju väldigt få av er vet något om anyways.

1985

Mina föräldrar har flyttat ut i skogen. Sjukt nice faktiskt. Very rogivande. Jag är lite spänd på hur min mor med ryggproblem och min far med krycka ska hantera 30 cm snö bara. Jag misstänker att det är där jag kommer in i bilden.

Jag hjälpte till med de sista kartongerna från vinden nu i helgen. Plötsligt när vi bar ut kartongerna till bilen reagerade min mamma på ett kuvert som stack ut.

-Oj, det är här dom ligger, sa hon och petade snabbt in kuvertet. När vi kom ut till det nya huset plockade hon fram hela påsen och förklarade att det här var papper av sådan dignitet att de inte gick att slänga i de vanliga soporna på en så liten ort som Nyköping. Min pappa satte igång braskaminen och efter att ha lästs och skrattats åt brändes alla påminnelser och inkassokrav från åren 1981 till 1985. "Bäste herr XXXXX, det här är fjärde och sista påminnelsen" började det bästa brevet. Ett annat brev innehöll ett stillsamt "vad fan håller ni på med?" apropå min fars kontoövertrassering på 4500:-. Det var typ en månadslön efter skatt på den tiden. På riktigt. Min mamma berättade att när pappa hade ringt för att slingra sig ur eländet hade banktjänstemannen sagt till en annan banktjänsteman, högt så att pappa hörde:
- Det är dom där som adopterar barn istället för att betala räkningar igen.

Jag frågade min mamma hur fan de fick det att gå ihop med en sammanlagd nettoinkomst på 10000:- och 16% ränta på bolånen. Hon sa att visst grät man ibland, men det gick ihop på nåt sätt. De hade räknat med att hinna jobba heltid och amortera lån i 4 år innan de skaffade barn. Väntetiden var ju just 4 år hos Adoptionscentrum. Men de grekiska tjänstemännen blev imponerade av mammas och pappas nyinköpta hus och knuffade fram dem 3 år i kön. Min pappa blev sjukskriven. De ville inte ha för stor ålderskillnad mellan mig och min bror så 1985 var det dags igen. Bensinen var ju billig, 4,65 på OK. Och ciggen kostade bara 16:-. Men ändå.

Jag hittade ett brev från Adoptionscentrum också, från 1985. De berättade glatt att deras huvudkontor just fått en egen dator.

Förvirrat på Thorildsplan

DN lyckas idag (eller de lyckas inte men de försöker) väva ihop de brittiska terroristerna med ett försvarstal för militära aktioner mot länder som stöder terrorister. De använder Afghanistan som exempel. Jag förstår varför de inte använder Irak. Jag förstår inte varför de använder Afghanistan. Är det något vi har lärt oss sedan 2001 så är det väl just att det inte fungerar. Det stillar hemmaopinionen och vi får alla en känsla av att rättvisa skipas och att vi slåss för rätt saker och all sån där mumbo jumbo, men så särskilt mycket bättre blir det inte. Krigsherrarna är tillbaka i Afghanistan, opiumodlingen har återupptagits och de har fortfarande en BNP som Hammarby Sjöstad ungefär. Klatsch på den!

Och hur beroende av en "ondskans axelmakt" var egentligen terroristerna? Är de så fattiga att de behöver en terrorstat som finansierar deras internetuppkoppling för nedladdning av ritningar (ca 300:- per månad), en iPod (max 3500:-) och kemikalier (här är det möjligt att det krävs lite roddande på den svarta marknaden, men jag är säker på att jag skulle ha råd med en sprängladdning utan stöd från Pakistan)?

Och när ska vi sluta kränga demokrati som om det vore landminor? Demokrati har varit en lång och ofta ytterst plågsam process i alla länder där den fungerar. Vi gör både styrelseskicket som sådant och säkerheten i världen en enorm björntjänst när vi begär av länder att de ska gå från diktatur till västerländsk parlamentarism på de 6 månader som den amerikanska hemmaopinionen har tålamod. Länder utan medelklass ibland. Länder som hållits ihop av en auktoritär diktator i 20 år för att inte explodera i blod och kaos, ibland.

Till sist hoppas jag att CIA gör lite bättre bakgrundskontroller innan de sponsrar terrorgrupper nu för tiden.

Myrkrypsdag

Jag kanske är urladdad? Har jag rasat så mycket i de senaste inläggen att jag har tyckt klart? Jag som brukar ha lätt för att brusa upp har gäspat mig igenom hela dagen. Klantarslen, märkliga ledare, folk som stör sig på vad jag skriver, folk som stör sig på att jag skriver, världens hemskheter. Allt bara flyter förbi. Det kan ju vara trötthet också. Och att jag känner mig förutsägbar. Det är ju fortfarande i princip ingen som läser mig så för de flesta är jag väl en överraskning, men ni som har följt mig borde ju snart ha knäckt koden liksom.

Jag är fortfarande jävligt nyfiken på vilka som egentligen läser mig. En del har jag ju lyckats lista ut genom min besöksstatistik (tack så jättemycket alla ni som har länkat till mig, det kan inte vara lätt att försvara alla gånger), men de flesta av er är som för alla bloggare höljda i dunkel. Jag vågar inte be er att bara skriva en punkt eller nåt så jag ser vilka ni är, för i så fall är det säkert inte en jävel som gör det. Hint, hint.

Yada Yada

Bläddrade lite motvilligt igenom nya Nöjesguiden. Hon var ju där redan på framsidan, men det tog ett tag innan jag kopplade. Haddy Jallow bjöd ju helt omedvetet mig och David på fullkomligt strålande underhållning en kväll på April i Gallerian för sisådär 2 år sen. På Goestas bekostnad, vilket inte gör saken sämre.

Enligt Flars har förresten Berns bestämt sig för att sluta med torsdagarna och lördagarna, som varit mina vattenhål hela sommaren. Anledningen? För mycket svart publik. Förutom det osmakliga och antagligen kriminella i den inställningen, så är den överraskande korkad. Vad trodde de? Att dancehall och hiphop skulle locka brats och brommastekare? Berns har haft hiphopklubbar till och från i alla fall de senaste 5 åren och det har alltid sett likadant ut. Så hur kan de bli förvånade?

Valfångst

Som de har underskattat motståndet. Vad trodde de egentligen? Att interna stridigheter är 1) Något nytt 2) Ett problem? Såklart inte. Tittade ni på nyheterna igår såg ni vad som gällde. Knockout. Göran talade långsammare än på länge och bankade in en trubbig stör i ryggen på Fredrik när han kommenterade Mellanöstern-frågan. Vem är de borgerligas utrikesministerkandidat och vad har han att säga i frågan? Sossarna mönstrar Jan fuckin Eliasson. Smock! Nuder fryser fastighetsskatten precis så tidigt att ingen kommer ihåg att det var en krisåtgärd, och såpass sent att han låter förespråkarna förstå att det var en smula motvilligt. Smock!

Och de har bara börjat. Vi har TV-debatter och brandtal att se fram emot. Darrande underläppar på magveka oppositionsledare, marginalpartier som tvingas till populistiska utspel som går stick i stäv med alliansens gemensamma politik. Osämja. Kalla det interna stridigheter om ni vill. Byggen som krackelerar och en sorglig skara förlorare som undrar vad som gick fel. När de planterade träd hemma hos Maud kändes ju allt så bergsäkert.

Det var innan den socialdemokratiska vinstmaskinen mobiliserades på allvar. Innan bröstet blåstes upp tills det skymde solen från Rosenbad till Stjärnhov. Innan Jan Eliasson klev fram som den förste statsmannen i en svensk regering sen 1986. Innan Nuder blev karismatisk och kategorisk i sina uttalanden om fördelningspolitik.

Jag har många problem med mycket inom socialdemokratin, men de vinner alltid vackert. Det här blir kul.

Ok då vafan, så illa är ni inte allihopa. Många av er är det, men inte alla.

Följande står för närvarande inte på min shit list:

Kinky Afro
Ali Esbati
Det Ljuva Livet
Masha
Cherry
The Roggie Girls
Gustav Gelin
Zanraff
Ania
Lotta/Murvel
Dåligt Smink
Katrine Kielos

Vilka är ni människor?

De senaste veckorna har jag oftare och oftare känt att det inte är värt det längre. Inte bara mitt egna bloggande, utan deltagandet i interaktiva medier överhuvudtaget. Det börjar mer och mer likna ströläsning av obduktionsprotokoll. Det pyr och osar av så mycket egoism, dumhet och mänsklig smuts i både texterna och kommentarerna att jag flera gånger blivit fysiskt illamående när jag insett att idiotin jag nyss läste antagligen skrevs av en vuxen människa och inte en pappaspojkefjortis med segelbåt. Vuxna människor alltså. Som vill jämna en landsända med marken för att säkra en stat som kommer att kräva ständigt nya jämnanden av nya landsändar så länge den får bete sig som en stissig ADHD-unge mot alla som stör den. Som vill häva förbud och resolutioner mot barnarbete för att det är kontraproduktivt. Som tycker att män är bäst lämpade att befria kvinnor från deras institutionaliserade rädslor. Som tycker att det är bisarrt att hävda desperation som grogrund för fanatism. Vuxna människor med tresiffriga högskolepoäng som fortfarande inte har snappat upp förhållandet orsak/verkan. Som inte kan dra en enkel slutsats utan att det börjar brinna innanför pannan. Som kallar sig feminister. Som kallar sig socialister. Alla kallar sig liberaler. Vem uppfostrade er egentligen? Vad hade ni för lärare och vad har ni försörjt er på sedan dess, för att bli så fjärmade från verkligheten? Och hur kunde vi låta er få komma till tals? Passade ni på medan min generation tonårskrisade, eller är ni rent av min generation? Umgås vi?

Lättviktigt

Det var väl egentligen bara en tidsfråga. Det kunde verkligen ha hänt var som helst, även om både Top Model-Arwen (varför frågar de henne?) och Emma Wiklund (varför frågar de henne?) antyder att det såklart är ännu hemskare för modeller i stora stygga världen än hemma i Sverige. Det stämmer säkert, även om det är stor skillnad i attityd till modeller och deras fysiska tillkortakommanden i t. ex London och Milano. Hur hårt klimatet är i Montevideo har jag ingen aning om. Jag vet däremot att det inte är någon dans på rosor här i Stockholm heller.

Det skulle inte behöva vara så. Modekonsumenterna i Stockholm är mer politiskt medvetna än det europeiska genomsnittet och ännu viktigare; det är inte lika mycket pengar inblandat. Ingen sysslar med mode för att bli rik här. Designer har ofta andra jobb vid sidan om och modellerna går fortfarande på gymnasiet. Ingen får särskilt bra betalt för sina insatser så skulle man inte åtminstone kunna ha humana arbetsförhållanden? Nej. Förra modeveckan var det som vanligt idel benrangel som vinglade omkring på catwalken och det finns inget mer safe att raljera över än att "pöbeln" tycker att modellerna är för smala. Det enda undantaget jag kan dra mig till minnes var Lick My Label.

Höstens modevecka kommer antagligen vara precis likadan och kläderna kommer falla så snyggt och silhuetterna vara så starka och de 16-åriga flickorna på catwalken så smala så smala.

Ska ni försöka smyga in någonstans trots allt, ska ni smyga in hos Szymon Zürn.

Fussball

Såhär i efterhand skulle jag såklart inte ha övertalat Goesta att följa med och spela Trädgårdscupen, men den var ju på Hjorthagen. Gräs. Det är man inte bortskämd med i Stockholm. Så vi var laddade. Bakfulla men laddade. Varken jag eller Goesta kom in rätt i första matchen. För min del innebar det att jag släppte in två riktiga skitmål, för Goestas del att hans underarmsben lades omlott. Det såg ut att göra helt jävla förjävla ont. Han blev liggandes på planen i säkert en halvtimme innan ambulansen kom. Vi la is på armbågen och Jakob frågade om det fanns någon läkare i publiken. Ja det finns säkert en läkare i något av lagen Mosebacke, Disco Stockholm eller Beneath FC. Men det var ju snällt att fråga. När ambulansen till sist kom och bar bort honom applåderade hela cupen. Det var också snällt.

I övrigt gjorde jag två riktigt bra matcher, men på bekostnad av mina ben som var så illa åtgågna att jag inte kunde stå på dem, än mindre använda dem till att spela fotboll. Och nu är jag utelåst. Min nyckel fungerar inte så jag gick hem till Goesta och agerar världens sämsta hemsamarit. Hittills har jag gett honom tre cigg och gått och köpt en fryst Dafgårdsmiddag.

Lättreviderad historia

"We're not talking about gangsta rap, we're talking about hip hop"

Om ändå världen vore så enkel. Och om det ändå gick att applicera en så mördande likgiltighet gentemot historien på fler områden.

"Jag pratar inte om indianerna, jag pratar om USA:s historia".

"Glöm det där tråkiga. Viktigt? Nej viktigt tycker jag är att förmedla ett positivt budskap".

Jag tänker inte gå in i diskussionen om vems fel det är att hiphopen valde den väg den gjorde (även om man kanske kan se vad som gavs vilka incitament genom att jämföra Dr Dres och De La Souls bankkonton) men ska det vara så enkelt? Att bara bortse från den tongivande företeelsen de senaste 15 åren när man tecknar en historia? Det är inte en Hall of Fame. Det är ett museum. Och de bara struntar i "gangstarap". Vart den gränsen nu dras.

Jag vet inte vad det säger om oss men jag vet att hiphopen i Sverige drivits av gangstarap, vad Loop Troop och Organism 12 än har att säga om saken. Vi växte upp med Warren G, Snoop Dogg och Wu Tang Clan, inte Native Tounges. Vi upptäckte visserligen en massa annat senare när vi blev äldre och började höra vad fan de rappade om, men för att spränga en språkbarriär kan inga melodier varit effektivare än Regulate, Gin & Juice och lite senare I Got 5 On It. G-funk förvandlade den europeiska hiphopen från en subkultur att jämföra med dagens kängpunk, till en nationell angelägenhet och har varit identitetsskapande för svenska ungdomar sedan dess. Direkt eller indirekt, som tes eller antites men lik förbannat har den varit närvarande. Och det kan inte vara upp till en stadsfullmäktige i Bronx att sudda ut det.

Skygglapparna saves the day

En damm skulle byggas, trots att det fanns gott om små samhällen nere i dalen. Energibolaget försäkrade att dammen var helt säker. En opinionsundersökning gjordes. Hur rädda är ni dalbor? Kan dammen spricka? Svaren följde en tydligt fallande skala från ett par kilometers avstånd till ett par mils. De ett par kilometer från dammen var allra räddast, de på ett par mils avstånd på sin höjd lite bekymrade. Men det fanns en by mer eller mindre precis nedanför väggen också. Vad svarade de? De svarade att de inte var rädda alls. Det var helt otänkbart att dammen kunde spricka och därför inget att vara rädd för och därför inget att tänka på och därför inget man kunde få panik över. De var inte rädda alls.

Vrooom!

Precis när jag är som allra tröttast på folk och riktigt längtar efter att någon med lite jävla civilkurage kuppar och instiftar en auktoritär diktatur i Svealand (ingen rationell despot skulle bry sig om Norrland med sina svårförsvarade gränser eller Skåne med sina omöjliga invånare). Precis då intervjuar de Motormännen och jag kommer inte till sans förrän jag hunnit halvvägs till Fittja i jakt på en truppmina och en automatkarbin. Jag skrev om det när försöket påbörjades så jag ska inte tråka ut er med olika fantasifulla sätt att bli av med problemet den här gången, utan försöka se människorna i massgraven. Se en liksvamp i genomskärning liksom. Se en mogen finne från insidan. Vända ut och in på ändtarmen. Snorkla i kloaken. Ja ni förstår.

De tänker kanske att eftersom de är så många som är upprörda så måste de ha en poäng?
De tänker kanske att en SUV mer eller mindre spelar ju ingen roll när det finns så många?
De kanske tycker att det är bögigt med en Passat?
De kanske skiter lite i vilket, eftersom deras ungar alltid kan flytta till Schweiz?
De kanske på riktigt tror att möjlighet till ensamkörning i bil under kontorstid är en hjärtefråga för ensamstående småbarnsmammor?
De kanske tänker att nuförtiden är katalysatorer så effektiva?
De kanske läste 750 år och inte 75, när de läste hur länge oljan kommer räcka?
De kanske är 50 och läste 75, och tänkte att de minst har 25 år till godo?

Nåt tänker de i alla fall och det är säkert inte deras fel att de är beredda att ta ett principbeslut för subventionerad miljöförstöring men det är ju därför vi ska låta bli att fråga dem. Kör över bara!

Fidel

Ali Esbati skriver vackert om Fidel i Expressen idag. Jag har ett mindre dubbelt förhållande till Fidel Castro än de flesta svenskar tror jag. Kanske för att jag har så dåliga erfarenheter av demokrati. Demokrati innebär ju så ofta stagnation. Människor kan inte enas eller bestämma sig, så inget händer. USA har delvis gått runt problemet genom att sätta sin deomokrati ur spel, men i Västeuropa har vi för länge sedan tappat initiativet till företagen. Hellre Castro än Svanberg. Och hellre Castro än Pinochet, Vargas, Camacho eller Uribe. Det har gått så mycket värre så många gånger i Latinamerika, än vad det har gått för Cuba. Det hade gått värre utan Fidel Castro.