Det är rätt löjligt att ha svårt att somna natten innan julafton när man är 26 va? Jo rätt löjligt är det. Det är inte så att jag inte kan bärga mig, är så spänd på strumpklappen eller springer fram och tillbaka mellan granen och sängen och klämmer på paketen, men ändå.

Det är ganska skönt här på nätterna. När det blir mörkt på landet, så blir det fan mörkt. Ser inte handen framför sig-mörkt. Det vore ganska soft att bo så faktiskt. Eller jag har ju bott så det är inte det minsta soft, men ni förstår vad jag menar. Drömmen om en plats där mörkt är mörkt och ljust är sol inte gatlyktor. Den är nog naturlig. Min andra dröm är att bo allra högst upp, trots att jag är höjdrädd. Det handlar ju inte om att titta ner när man bor högt. Man ser bara så långt fram. Det är hela grejen.

Man undrar ju, det gör man... hur det står till alltså.

Apropå begåvningsreserven som styr Sverige fram till nästa val... vad ska man säga?

Hur gick det till rent praktiskt? Träffar hon inte utredaren som fram till hennes tillträde utrett hennes hjärtefråga, hennes partis hela jävla profil? Ser hon inte till att vara med, skaka hand, på något sett bilda sig en uppfattning av honom innan hon ger honom foten? Och hur kom hon över den felaktiga informationen? Google? Förstår ni hur mycket skada de här människorna gör varje dag, minst 12 timmar per dygn, året runt?

Absad

Jag saknar det här litegrann. Det självklara utloppet för all min galla, bitterhet och resignation. Ett ställe att vara en sur jävla gubbe på utan att få höra "men gud, var inte så cynisk hörru!". Jag vet inte varför jag blev så tråkig. Jag kanske blev feg. Rädd att mina ibland obekväma åsikter skulle stå i vägen för resten av mig. Det kan jag ju inte vara det står ju helt på tvärs med mina obekväma åsikter. Svårt att vara hård och kategorisk i en blogg liksom. Så jag vet inte, jag kanske ger mig på det här igen. Stoffet att ta ur har ju blivit hyfsat rikligt medan jag har varit borta om man säger så. I en värld med inkompetenta jävla clowner bakom rodret, PR-konsulter som köper val med drinkbiljetter hukandes bakom kulisserna, sitter de som borde skrika och klipper citat från Fantastic Man och jämför kragbredd på skjortan. Jag tror jag ska börja med det här igen.

Bolivar är död, länge leve Bolivar

Ok det är dags att sluta hymla. Blogg Bolivar har dött, det är inte mer med det. När jag har läst igenom mina inlägg och sett hur otroligt bra jag har varit, och hur väldigt dålig jag ofta är i mina senare inlägg, så har jag inte kunnat komma fram till någon annan lösning. Jag vet inte vad problemet är riktigt. Kanske är det känslan av att inte vara lika anonym längre, även om de flesta av mina läsare nog alltid har vetat vem Bolivar är. Kanske är det den för min hemstad så typiska hybrisen blandad med svår prestationsångest. Fan vet, men jag vet att jag fortfarande verkligen tycker om att skriva och i mitt självälskande gasrus vet jag att jag har en massa viktiga saker att berätta för er, så jag kommer nog att göra en ny blogg. En blogg kanske är som ett par skor eller ett par jeans. Precis när man börjar känna sig bekväm i dem så luktar de så illa att det bara är att slänga.

Ibland stryker döden förbi mig lite närmare än han brukar. Klyschigt nog brukar det få mig att tänka på alltings slumpmässighet och allt det där. Men inte den här gången. Den här gången är de dominerande tankarna arga och förbannande till sin karaktär. Det är ju så fruktansvärt jävla onödigt och orättvist. Det finns ingen anledning att göra bokslut eller känna ödmjukhet inför livets förgänglighet för det som hände skulle fan inte ha hänt. Med det sagt så betyder det ju inte att jag är arg på dig. Det kan jag inte vara. Men det är jävligt pissigt och förbannat orättvist att det inte blev mer. Att jag inte får gå och hämta en ljummen öl åt dig på fredag. Vila i frid.

Kenika- Why U All Up In My MySpace Bolivar Remix

Det råder väl ingen tvekan om att det här är en blogg på dekis just nu, men som lite plåster på såren ger jag er en remix på Kenikas MySpace-anthem. Jag är ganska nöjd faktiskt, vad tycker ni?

Kenika- Why U All Up In My MySpace Bolivar Remix

Tysk solidaritet

UNICEF i Tyskland kampanjar för barn i Afrika. Det ska väl sägas att FN-kampanjer generellt kan se lite sådär ut, men det här går väl ändå bortom ett vanligt olycksfall i arbetet?Jag vet inte alls hur de har tänkt, hur jag ska försöka förklara det här åt dem eller egentligen någonting. Är ni intresserade så finns det i alla fall fler Coon-bilder på hysteriskt glada tyska barn på vice.typepad.com

Hittar man inga araber att låsa in så har man ju alltid...

Lite skön amerikansk lagtextretorik (och ja det är deras egna tonåringar som avses):


"Florida CHAPTER 874: STREET TERRORISM ENFORCEMENT AND PREVENTION"

"Illinois ACT 147. ILLINOIS STREETGANG TERRORISM"

"Louisiana 15: 1401 Citation

This Chapter shall be known and may be cited as the "Louisiana Street Terrorism Enforcement and Prevention Act."


Om du är svart, latino eller bara har stora byxor gör du bäst i att bara gå rakt framåt med blicken fäst i horisonten om du bor i DC:

"District of Columbia § 48-1004. Prohibition

(a) It shall be unlawful for a person to congregate in a group of 2 or more persons in public space on public property within the perimeter of a drug free zone established pursuant to § 33-582 and to fail to disperse after being instructed to disperse by a uniformed officer of the Police Department who reasonably believes the person is congregating for the purpose of participating in the use, purchase, or sale of illegal drugs."

Vinterdäckare?

Ärligt talat, "sommardeckare"? Jag såg det igen i tunnelbanan på väg hem, och jag har varit förbannad ända tills nu. Vad är det liksom? Är det en deckare som utspelar sig i ett sommarmysigt Yorkshire-landskap? Är det en deckare för de som höst, vinter och vår läser annan litteratur men på sommaren känner för att "dumb it down" med en skön jävla sommardeckare? Säkert inte. Svenskar läser alltid deckare. Alltid alltid alltid är det nån jävla deckare som toppar boklistorna. Och är det inte en deckare så är det en kriminalroman, deckarnas "lokalvårdare". Kalla mig gubbig, men vad mig anbelangar så kan alla deckardrottningar (och eventuella deckarkungar) fara åt helvete. Tillsammans med Jamba är de nog de kulturyttringar som smutsar ner min vardag mest, utan att jag på något sätt tar del av det de erbjuder. Det är lite som att sitta uppklämd mot fönstret på sista tunnelbanan och höra hur killen bakom dig projektilspyr. Jävligt otrevligt även om du sitter i en annan fyra.

Och så dumma folk måste bli. Jag kan inte tänka mig annat faktiskt. Att dag ut och dag in låta sig gripas av plattityder om mannen som drunknat i arbetet, dottern som drunknat och den "okände mördaren" som går lös någonstans i Ystad. Samhällskritik i form av banala pamfletter om misslyckad integration (vems är felet?) och kvinnan på avdelningen som inte tas på allvar. Fy fan säger jag.

Hur vore det om lite fler tog sitt demokratiska jävla ansvar och såg till att ha lite koll på sin omvärld istället? Jag är så innerligt trött på all nonchalant eskapism som jäser ut sin feta röv över min omgivning. Jag bor här också fan, ska jag behöva stå ut med arslen som inte ens vet namnet på sin egen statsminister? Behöva bo i ett land där hälften av de röstberättigade medborgare som röstar på ett parti, lyckas missa eller missförstå det partiets viktigaste vallöfte. Och sen fortsätta läsa deckare!

Hundar

Ibland är eftersmaken surare än den brukar vara. Beskare, elakare. Som idag när jag får veta att jag, jag har fel min naiva jävel. Det är klart att de visste, att de lekte, att det inte alls var så olyckligt och slumpartat som jag har försökt argumentera för att det faktiskt kan vara. Det är fortfarande min övertygelse att det kan vara och är så, men uppenbarligen var det inte så den här gången, och vem fan vill lyssna på mig nu? Jag vill det inte.

Cutting The Pie

Så jag är tillbaks i Stockholm, på jobbet, i toppform. Jag har egentligen inte tid att skriva här just nu, men det här måste ni läsa!


För de lata handlar artikeln om hur USA på olika ställen i landet fått problem med gängmedlemmar som fått militär träning och sedan kommit tillbaka och lärt småkidsen hur man säkrar en byggnad och sånt. Några citat:

"...gang members in the military could share their skills with gangs on the streets. That could include combat, logistics, and even emergency medical skills." (min kursivering, vad fan menar dom med det?)

"We were able in the 80's and into the 90's to say, 'you have to be special to serve your country because this is difficult work'," said Lawrence Korb, a former Assistant Secretary of Defense. "But now we are saying, 'we are so desperate for people, we are going to take anybody as long as you can walk through the door'."

Det är jävligt illa ställt där på andra sidan Atlanten, det får man lov att säga.

Skepp Ohoj!

Imorgon bär det av till Haarlem. Inte med båt dock, men jag vet inte hur man säger när man ska ut och flyga. Kör i vind?

Det ska bli jävligt kul att komma tillbaka till Holland hur som helst. Jag tror att det var 2004 jag var där senast. Min flickvän jobbade i Hilversum och jag tog ut en massa semester och bodde där i sammanlagt två månader tror jag. Hilversum sög iofs rätt hårt (Nikes huvudkontor och en massa TV-stationer är typ allt som finns i hela stan), men det låg rätt strategiskt och Amsterdam, Utrecht och Zeuthen (tror jag att det hette) var både nära och trevligare. Men i år blir det alltså Haarlem. Stora kyrkor, matfestival och en strand-coffeeshop enligt ryktet. Kör i vind.

Dålig Andedräkt

Jag har andats ut nu, det har jag. Det tog en vecka att landa ungefär. En vecka av sysslolösa tidiga morgnar eftersom kroppen envisades med att vakna halv nio fastän dess omgivning sussade till ett. Av nervöst mailkollande trots autoreply och hänvisning till mobil vid "urgent matters". Nu skiter jag i lite grann. Visst jag kollade mailen idag, men jag var inte särskilt redo att ta tag i något även om det skulle behövts. Jag sov till elva, vilket är min version av att sova till klockan fem för en vanlig 26-åring. Jag kan tänka mig att gå ut och supa idag även fast det är måndag. Ring mig om ni är på.

Jag har förresten precis läst ut den sista av de böcker som Rasmus mutade mig med för att jag skulle stå i mål en korpmatch 2005 eller nåt. "Iran i kris" heter den och kan varmt rekommenderas. Visserligen är den skriven medan Khatami fortfarande var president, men den gav ändå i alla fall mig en ny förståelse för konflikterna Iran-Israel och Iran-USA (och för den delen Iran-Al Qaida, Iran-MKO och dussinet andra konflikter Mellanösterns USA har lyckats hamna i). Läs den säger jag, den är utgiven på Tankekraft Förlag, utmärkt översatt av Oskar och borde väl finnas på Bokus tror jag?

God morgon tinningarna, vad ni har vuxit!

Gud så illa jag mår. Skit verkligen. Lamporna var trasiga i tunnelbanevagnen jag satt i på väg till jobbet och trots att det bara är två stationer så höll jag på att spy varje gång vi åkte in i en tunnel. Det hade varit värdigt. Nu sitter jag med sprängande huvudvärk framför datorn medan min kollega ligger utslagen på soffan och jämrar sig. Ingen annan har kommit än.

Det var trevligt igår i alla fall. Roligast var gänget med tyska thrashmetal-fantaster och det svenska metalbandet som svepte öl med sugrör. De gav i alla fall en liten smula autencitet till det Anders kallade "...ett svart hål för hipsters. Det är så mycket hipsters här att de suger ljuset ur varandra" eller nåt sånt. Men trevligt var det hur som helst. Efteråt gick vi till nåt ställe som hette Treat och låg mitt emot Norra Latin. Carmen för välvårdade men underåriga brats typ.

Idag. Sista. Dagen. Innan. Semestern. Det du Ronnie!

När streetwear-scenen och Ölandscampingen når konsensus

Ok jag fattar och är med. Till och med håller med. Någonstans måste det ju ta vägen efter självlysande glasstrutar, neonprickar och hiphopreferenser. Im with you. Men... ibland när man lutar sig tillbaka och ser det stora sammanhanget så ser man något man först missade. Ibland gillar man det inte så mycket. Som när Flying Coffins höstkollektion och Bradfords upplysbara glaspanoraman börjar närma sig varandra lite väl mycket i form och ton. Lite sådär va?

Bry er inte om On Demand när det är så mycket lättare att göra reklam via Broadcasting!

Den tumregeln verkar gälla alldeles oavsett vad användarna tycker, att döma av värderingen av Mobil-TV till smått löjeväckande 200 miljarder för den europeiska marknaden. 1% av italienarna som bedöms vara "i framkant" utnyttjar tjänsten. Wow. Lyssna och lyssna noga nu kära folkvalda:

Vad än kabeloperatörer och nätleverantörer med miljardinvesteringar i förlegad teknik försöker tuta i er med bjudmiddagar (Samsung) och gråtmilda historier om hur viktiga de är för regionen (Nokia) så är inte Broadcasting i mobilen något som avancerade mobila användare efterfrågar. Jag lovar. Se för i helvete till att bygga ut bandbredden på de befintliga mobilnäten och ge oss vettiga nedladdningstjänster typ svt.se. Det vore bra. Det skulle fylla en funktion för användarna. Det ni gör nu är att stressa ländernas regeringar att investera i en teknik det inte finns någon vilja att betala för, knappt ens en vilja att använda. Hål i huvudet.

Läs gärna Ken Rutkowskis kommentarer till hela spektaklet. Scrolla ner till "EU chooses mobile TV standard". Vad är grejen med att svenska medier inte har rapporterat om det här tidigare förresten? Är de belagda med munkavle tills PR-byrån säger "Kör!" eller?

Creative Recreation

Rätt sweet skor får jag lov att säga. De enfärgade känns kanske som att Umbro By Kim Jones har gjort till leda just här i Stockholm, men de randiga knäcker faktiskt. Var köper man Creative Recreation nu när de har bytt agentur?

Från High Snobiety

Ärligt talat, varför lägga tid på att leta istället för att sålla? Eller en uppmaning till fotarbete!

SvD intervjuade Farnaz och Elin den 13/7 (vad blir det, i fredags?) och eftersom det är sommar och jag är slö så har jag inte läst det förrän alldeles nyss. Det som slår mig är hur lite analys av tjejernas eget beteende som förekommer i artikeln. Eftersom jag känner Farnaz lite grann och har läst en hel del av Elins blogg så utgår jag ifrån att det är tidningen som medvetet eller omedvetet fått det att låta som det brukar. Att tjejer "inte ges chansen" och att det är "bekvämlighet och kompisbokningar" som ligger bakom. Jag tror att det är så enkelt som att färre tjejer jobbar så hårt för att lyckas som DJ's och klubbarrangörer som killarna är beredda att göra. I alla fall tyder min inkorg på det. För i princip inga framgångsrika DJ's började på Stureplan. De flesta börjar på ett obskyrt ölhak i innerstans utkanter för att sedan med en rättshaverists envishet tråka krogägare och klubbinnehavare över hela Stockholm, tills någon ger dem ansvar för måndagkvällarna mellan 21 och 23. Och så vidare. Att nu Riche, en Stockholmsk kroginstitution, ger sig ut och AKTIVT LETAR efter kvinnliga DJ's till sitt höstprogram, kan inte ses som något annat än positiv särbehandling. Jag har inget emot det alls, bara så att alla är medvetna om att det inte är så det funkar för manliga DJ's. De blir inte "uppletade".

Varför har killar den här driven då? Vinsterna kanske är fler för killar helt enkelt, faktiska eller upplevda. Groupies uppskattas väl traditionellt mer av killar, kanske får killarna mer cred och bekräftelse av sina vänner än tjejerna får. För många killgäng är den enda gången de får gå förbi kön och slippa betala inträde de gånger någon de känner spelar skivor. Färre tjejgäng befinner sig i den situationen eftersom det räcker med att de känner någon som känner någon som spelar för att han ska gå över lik för att visa sig på styva linan och få in tjejen han har börjat dejta och hennes kompisar. Ja, ni är med. Så många sociala konstruktioner, så många väbevarade stereotyper lever fortfarande ute på dansgolvet, att jag tycker att det är orättvist att anklaga de bakom skivspelarna och de som bokar för att på något sätt vara mer klandervärda än oss gäster. Vi är också mansgrisar, vare sig vi är män eller kvinnor.

Puttin' The Gay in G?

Kinky Afro har redan berört det, även om jag tycker att omslaget till XXL:s jubileumsutgåva förtjänar att kommenteras ytterligare, eller egentligen framför allt kommentarerna på de forum där bilden florerat. Förutom de reflexmässiga homofoba påhoppen (hiphop-publiken är antagligen de mest misogyna men samtidigt de mest ängsliga som går att uppbringa) kan ytterligare en tendens skönjas. The South gets no love. Trots att hela dagens generation utan att veta om det mer eller mindre växte upp under Babys, Lil Waynes, Juveniles och de andra Cash Money miljonärernas inflytande så behandlas de fortfarande som att deras senaste singel vore deras första. Lil Waynes "drop it like it's hot" måste vara citerad och parafraserad helt i paritet med "yes yes y'all, and you don't stop". Ingen pratade heller om stunnas, hoodrich, baller blockin, eller för all del bling (som nyligen tog plats i Svenska Akademins Ordlista) före Cash Money-eran. Juvenile var min och alla andras favorit då, Back That Azz Up är fortfarande en självklar del av varje förfest där jag lyckas få tillgång till YouTube, men idag är han inte alls relevant på samma sätt som Lil Wayne. Om man ska sammanfatta de senaste 10 åren, 1997 till 2007 så är det varken Jay-Z eller Nas som ska vara på framsidan. Det skulle vara som att sätta New Yorks dödsruna på framsidan. De uppenbara pionjärerna de senaste 10 åren, de som fått skivbolag att våga satsa på kantbollar som Lil Jon, Trick Daddy, Lil Flip och Nelly och som har sett till att varken Los Angeles eller New York har en ny storhetstid i sikte, är Cash Money Records. Klart att de ska vara på framsidan, trist att de ser ut som fan. Är de gay så är det ett bra mycket mindre problem än att Baby tog Lil Wayne "under sina vingar" när han var 9 år gammal. Men det är en helt annan historia.

Ni borde komma